Mot oändligheten och vidare

DAG 35 - En kall och klar morgon med en temperatur på under -25.

Träden står vitt iklädda tusentals små kristaller som så småningom ska gnistra vid solens första strålar. Än är det mörkt när vi tre vaknar upp i våra tält, någonstans mitt i den svenska fjällvärlden. Mina tunga andetag blir till små rökmoln i pannlampans sken. Magen molar och kroppen känns matt. Jag har under natten vaknat upp till och från med buksmärtor. Pjäxorna är stelfrusna och vi får slita ordentligt för att få i våra fötter. När tälten väl rivits bestämmer vi oss för att skida ca 8 km till en närliggande fjällstuga. Där kan vi vänta ut mitt obehag i magen, vad det nu rör sig om. När jag skidar vill min kropp inget annat än att falla platt i snön, det är kämpigt att ta sig till stugan men vi når fram. Väl inne i stugan tänder vi en brasa och hänger upp våra kläder för torkning. Resten av dagen spenderar vi otroligt avslappnade, tacksamma att få komma inomhus bort från den bistra kylan.

Kvällen och natten går, obehaget finns kvar. Smärtan i min mage tvingar oss att stanna även denna dag i den lilla fjällstugan. Genom fönstret breder de vida kala vidderna ut sig i ett böljande vitt hav. Magsmärtorna tilltar under dagen och blir allt mer intensiva. Framåt kvällen vrider och vänder jag mig för det onda i min mage. En stenhand har ett pulserande järngrepp om min mage och vägrar släppa taget, jag står knappt ut. Vi är en bra bit upp på kalfjället, ensamma i fjällens storslagna värld. Vid midnatt är smärtan outhärdlig och vi lyfter på stugans nödtelefon för att kalla på hjälp. Norrskenet dansar vidbrett över himlen medans mitt liv står inför en enorm förändring. Den långa väntan på fjällräddningens skotrar känns som en oändlighet.

Livet är kort brukar man säga, trots det kan livet hinna rymma flertalet ”oändligheter”. Till exempel kändes det som en oändlighet när vi cyklade genom den stekheta Sahara öknen i Sudan, eller paddlade 80 mils motström i kajak på väg mot Svarta havet. Att korsa Indien till fots kändes som en oändlighet när vi tog första steget på resan. 400 mil på rullskidor över Australien kändes i många stunder som en oändlighet. Distansen till närmaste människa var oändlig när jag låg ensam i mitt tält ute i Alaskas vildmark och lyssnade efter björnar. Att rida med hästsmugglare mot gränsen i Argentina känns som ett annat liv och en oändlighet i sig. Stunden på sjukhuset… Tiden stannar upp, blir oändlig. Orden känns enormt tunga att ta till sig, ”obotlig cancer”. Det här kan inte hända, jag som fortfarande har mängder av äventyr i mitt vilda hjärta.